De tjänster som används i kommunikationssyfte, och de tekniska metoderna för att leverera sådana, har utvecklats avsevärt. I stället för traditionella röstsamtal, textmeddelanden (sms) och tjänster för överföring av e-postmeddelanden väljer slutanvändarna allt oftare likvärdiga onlinetjänster som IP-telefoni, meddelandetjänster och webbaserade e-posttjänster. För att säkerställa ett effektivt och likvärdigt skydd för slutanvändare som använder funktionsmässigt likvärdiga tjänster använder denna förordning den definition av elektroniska kommunikationstjänster som fastställs i [Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation 24 ]. Definitionen omfattar inte bara internetanslutningstjänster och tjänster som helt eller delvis utgörs av överföring av signaler utan även interpersonella kommunikationstjänster, nummerbaserade eller inte, som t.ex. VoIP, meddelandetjänster och webbaserade e-posttjänster. Skyddet av kommunikationens konfidentialitet är avgörande även när det gäller interpersonella kommunikationstjänster som är sidotjänster till en annan tjänst. Därför bör sådana typer av tjänster som också har kommunikationsfunktioner omfattas av denna förordning.